Söndagstankar om svåra saker…

Egentligen finns det en särskild sak som jag skulle behöva sätta ord på just nu, men jag gör inte det av flera skäl. Däremot kommer jag att relatera detta till en mer generell situation.

Tänk dig att en sak som du på flera sätt tycker väldigt mycket om också är en sak som inte riktigt är sund för dig. Du förstår detta på ett plan. Det är uppenbart att det får dig att må dåligt, men eftersom det ändå också får dig att må bra så väljer du att behålla det. Kanske grundas det beslutet i rädsla för förändring. Du kanske är rädd för den tomhet som skulle uppstå utan och kanske till och med vem du skulle vara utan. Det är något som du burit med dig en längre tid och integrerat i ditt liv. Det kan vara ett beteende, en person, ett föremål, kanske ett husdjur eller förhållningssätt. Det kan vara något stort eller även något lite mindre. Oavsett vad det är så är det någonting som för med sig både positiva och negativa konsekvenser – det gör ju allting i och för sig. Men tänk dig att de negativa i detta fall faktiskt påverkar dig och ditt välmående ganska så rejält, men du vill inte göra dig av med detta för det får dig ju också att må bra.

Frågan är om det är hela sanningen, eller om vi enbart lever i förnekelse för att tillåta oss att välja den lätta vägen? Vi tänker “Det kanske inte är så allvarligt ändå”, eller “ja men jag mår ju bra av det ibland också”…. Är det verkligen så? Ja, för annars skulle vi inte behålla det. Annars hade vi kastat det i soporna eller spolat ned det i toaletten för länge sedan – för det är vad man gör med skit. Är det tillräckligt värdefullt så vill vi behålla det, även om det gör oss sjuka. Destruktivt.

Men vissa saker passar bara inte in i ditt nya vardagsrum, oavsett var du försöker placera trofén så funkar det bara inte med resten. Kanske är den, som en gång varit höjdpunkten i rummet, numera något att kasta i soporna? Antingen renoverar du om hela vardagsrummet eller så tar du dig i kragen och kastar trofén. Kanske är ändå det bästa att lämna den till återvinningen där den får formas om till ett guldhalsband som någon annan kan glädjas åt.

Varför är det så svårt?

För att detta ting har följt med oss under lång tid och vi har lyckats skapa alla möjliga känslomässiga band till den. En snuttefilt är inte bara en snuttefilt för ett litet barn. Det är något som har funnits där både i skratt och tårar. Det är något du kunnat bära med dig i ensamhet och tillsammans med andra. Men det har varit din och att skiljas från den… det är utan tvekan inte lätt. Och det ska heller inte vara lätt. Det är ett tecken på att det varit en stor del av en själv och ens liv – att den/det varit av stor betydelse. Att det är jobbigt är ett tecken på något gott. Men genom att faktiskt ta steget och lämna det bakom sig är ett ännu tydligare tecken på styrka.