Plötsligt så var jag snygg

Jag står framför spegeln i gymmet och tänker “Hur sjutton kunde jag få en sådan snygg kropp helt plötsligt?”. Visst vore det trevligt att visa hela världen genom att lägga upp bilder på instagram och facebook. Men jag varken vill eller känner ett behov av att göra det. Alla andra kan omöjligt dela min åsikt, så varför ens ge dem möjlighet att döma? Det behövs inte, för det är ta mig fan guldvärt att själv kunna stå där framför spegeln och känna sig riktigt jävla nöjd med sin kropp! Däremot vet jag, att från den stund man börjar jämföra sig med andra kommer även bilden i spegeln att förändras…

Nu ska jag inte säga att jag direkt varit missnöjd med min kropp och utseende tidigare, men sedan jag kom hem från min semester känns det som att något har hänt. Det intressanta med det hela är att jag under denna period tränat mindre, inte alls varit särskilt noga med vad jag ätit och dessutom väger jag exakt samma som innan. Så vad är det som har förändrats? Det är knappast muskelmassa och fettprocent. Jo, det är vad som sker i huvudet – det är tankarna som har förändrats.

För fyra år sedan vägde jag 36 kg, hade stenkoll på varenda matbit jag stoppade i mig, kollade mig i spegeln flera gånger om dagen, och tyckte ändå inte att jag var tillräckligt smal. Två år senare hade jag gått upp ett antal kilon, räknade fortfarande kalorier, övertränade och var noga med att hålla vikten. Numera är jag normalviktig, äter som jag känner för, väger mig någon enstaka gång per månad och känner mig snyggare än någonsin.

Sedan ser det inte ut så varje dag. Det finns dagar där man kollar i spegeln och ser enorma fettvalkar hänga över byxkanten. Vet ni vad jag gör då? Jag påminner mig själv om att det inte är sanningen och går därifrån. Förmodligen är det just de där byxorna som sitter åt lite extra kring midjan eller magen som reagerat på för mycket keso. Det kan inte vara så att man ena dagen liknar någon fitnessguru och den andra ligger på gränsen till fetma. Nej, jag behöver inte stå och stirra på mig själv i spegeln om jag just idag inte gillar det jag ser. Det finns viktigare saker att ägna sig åt. En annan dag ser jag säkerligen någonting annat i vilket fall.

Det sägs att det inte riktigt går att tro på någonting förrän man upplevt det själv. Så många gånger som jag hört att “det är bara i ditt huvud” men aldrig riktigt förstått hur man skulle kunna se någonting annat. Nu står jag där på andra sidan och allt känns bara så mycket mer självklart.

En del blir peppad av att publicera bilder på sin egen kropp på sociala medier och få feedback från olika håll och kanter. För Guds skull så får ni gärna fortsätta med det, men jag personligen är lagt åt ett annat håll. Jag finner större glädje, styrka och självförtroende genom att njuta av att känna mig nöjd med mig själv, för mig själv. Detta innebär dock inte att jag aldrig skulle lägga upp en bild på hur jag ser ut, jag har inget att skämmas över, men tycker heller inte att det är särskilt nödvändigt att jämt och ständigt visa upp heller. Balans.