Om cheerleadingen – del 1: “den fick mig att vilja vara frisk”

Jag har länge villat skriva om cheerleadingen här, men det finns så mycket att säga så jag vet inte var jag ska börja eller vad jag vill fokusera på. Samtidigt; ju längre jag väntar, desto mer kommer det finnas att skriva. 

Vi börjar med att backa tillbaka i historien…

Året 2012, samma år som jag gick ut gymnasiet tog jag mitt pick-och-pack och begav mig till huvudstaden för att studera på KTH. Det bästa beslutet jag gjort hittills i mitt liv. Jag hade under det gångna året gått i behandling för min ätstörning; anorexia, så träning hade inte varit på agendan mer än de ångestdrivna sit-upsen på rummet.

I detta skede började jag känna mig friskare och friskare. Jag fick en ny start, i en ny miljö, och jag kunde bestämma på nytt vem jag villa vara: friska Frida eller sjuka Ofelia?

Rätt så snart hittade jag till Cheerleadingen som fick mig att känna mig ännu mer hemma här. I Cheerleading finns det en plats för alla, oavsett kroppstyp. Lång som kort, spinkig eller bastant. Som tidigare dansare och relativt liten i kroppen fick jag plats som flyer (topp). Hela mitt första år i cheerleading gick jag i ett level 1 lag (nybörjare) och jag har mage att påstå att detta var på många sätt mitt bästa år inom cheerleadingen. Att gå i ett avancerat tävlingslag har självklart många fördelar, men de kommer med minst lika många nackdelar (detta kommer jag att komma in på mer i kommande inlägg).

Jag kunde ifrågasättas om cheerleadingen inte triggade igång min anorexia ytterligare. I detta fall gjorde det faktiskt inte det. Den fick mig snarare att vilja bli frisk; att vilja äta ordentligt för att orka med träningarna; att vilja umgås med andra; att vilja vara den glada och härliga tjej jag egentligen var. Cheerleadingen fick mig att vilja vara frisk och det gav jag den också mycket creds för på flera håll.