När samhället blir bättre – blir du sämre på att ta hand om dig själv

offentligaresurser

Idag skriver jag något som många kanske inte kommer att gilla.

Att hälsan försämras och att sjukskrivningarna ökar har nog inte undgått många. Vi behöver få hjälp med det är och lägga mer resurser på det där. De som tjänar minst måste få mer bidrag, och de som har det tuffast i livet måste få mer hjälp. Staten måste ta ansvar och sjukvåren måste bli bättre på att ge rätt hjälp. Arbetsgivaren måste ställa rimliga krav på och läraren behöver se hur alla elever mår. Läkaren ska komma med botemedlet och psykologen göra ditt liv till sång och solsken.

Men, du och jag då? Bär inte vi något ansvar? Du, jag, våra vänner, vår familj och de som faktiskt spelar en roll i vårt liv? Framför allt du och jag. Du som vuxen människa är ansvarig över ditt liv. Går det åt helvete är det ditt ansvar. Har du det tufft är det ditt ansvar att hitta styrka. Lika som om det går bra så är det även din förtjänst.

En del kanske blir väldigt triggad av det jag skriver nu, och jag menar verkligen inte att det är så… men tänk, tänk om det faktiskt är så att vi har slutat tagit ansvar för vårt eget välmående på grund av att vi idag har konstruerat alla dessa strukturer som ska hjälpa oss när vi har det svårt. Det är inte längre du. Det är staten, läkaren eller kuratorn. Det är arbetsgivarens fel om du blir utbränd på jobbet. Det är lärarens fel om du blir underkänd i skolan. Det är statens fel om du går runt med en tom plånbok. Och det är alltid samhällets fel att vi har problem.

Jag tycker att jag har rätt att skriva detta för jag har själv varit i situationer där jag förlitat mig på att vården eller någon annan ska hjälpa mig bli fri mina problem. Oftast har jag blivit missnöjd, besviken, inte känt mig hjälpt eller förstådd. Mått ännu sämre och trott att det varit kört. Sedan har någon tankeknöl i hjärnan tänts till och insett att det är fan jag själv som måste fixa detta. Det är jag, ensam, som bär på makten att förändra mitt liv och min hälsa.

Jag kan tänka mig att det finns många där ute som trampar runt i lera och hoppas på att Riddare Filip ska komma till undsättning. Jag hoppas att denna lilla tankeknöl kan väckas till liv hos alla er och att ni inser att svaren, styrkan och makten ligger inom er själva. Det är du som känner dig själv. Det är du som har gått igenom allt du har gjort och det är även du som kan göra någonting åt det.

Det är inte vården, skolan eller psykologen som kommer lösa detta åt dig. I vissa fall kan man få en knuff i rätt riktning, men de kommer aldrig kunna lägga hela pusslet – de har helt enkelt inte bitarna till det.

Sålunda blir man ju rätt nyfiken på vad som skulle hända om vi inte längre hade denna “trygghet” med att alltid ha hjälpen runt hörnet? Skulle vi kanske börja leta efter tygstycken att binda såret med och lyfta varandra upp från marken när någon fallit? Skulle vi kanske våga ta i lite extra för att hålla oss i luften om vi visste att det inte alltid fanns någon madrass under oss?

Skulle vi kanske helt enkelt bli bättre på att ta hand om oss själva om vi inte hade alla dessa samhälleliga strukturerna att förlita oss på?

stop-start