Måste du lyckas med ALLT innan 30?

Jag är riktigt imponerad av personer som tagit sig långt i livet redan i ung ålder – verkligen, superimponerad! Kanske körde de igång direkt efter gymnasiet, engagerade sig i olika ideella forum, reste utomlands, utvecklade sitt kontaktnät, pluggade helfart och avlagt en examen som snabbt lett till fast anställning med stabil lön. Kanske är det du som sitter där i tidiga 20-års åldern och har erfarit allt detta? Grattis till dig, jag menar det verkligen – bra jobbat!

…Eller kanske har du som läser detta inte alls hunnit med att resa runt, ta ut en examen och hitta fast arbete. Kanske hoppar du runt mellan olika deltidsarbeten, flyttar från den ena hyresrätten till den andra och kämpar på för att klara omtentorna i en utbildning du egentligen inte brinner för? Jag vill faktiskt säga tack till dig. Tack för att du går din väg i livet och tar den tid du behöver för att hitta rätt. Tack för att du inte lever det liv som samhället så gärna målar upp som “perfekt”. Tack för att du bidrar till det mänskliga i oss människor och mer eller mindre omedvetet är en förebild för andra unga vuxna.

Det spelar ingen roll. Jag tycker att det är allt för ofta man får höra hur folk nedvärderar sig själv för att de inte kommit lika långt som andra klasskompisar från gymnasiet eller inte lyckats leva upp till sina föräldrars förväntningar. Väldigt ofta handlar det också om att en själv lagt upp förväntningar om sitt liv som egentligen inte varit anpassat efter ens egna förutsättningar och drivkrafter. Det bör inte ligga några värderingar av ens persons värde i hur snabbt man lyckats göra karriär. En del satsar allt på en gång och vet vad de vill, andra behöver få prova sig fram. Det viktigaste är väl ändå att vi i slutändan känner oss glada och nöjda med det liv vi lever och kan uppskatta den resa vi gjort.