“Du är ju snart trettio…”

Tid är relativt. Ofta önskar man att man hade mer utav det så att man kunde göra allt man inte hinner med. Men skulle det spela någon roll? Antagligen skulle det tillkomma ytterligare saker som man önskar sig hinna med och skulle behöva ännu mer tid.

Ibland kan tiden kännas extremt långdragen och som att man aldrig kommer framåt. Vid andra tillfällen verkar det som om att tiden fått både vingar och motor och flugit förbi med raketfart. Visst kan det vara så olika ibland? Det tråkiga med detta är att tiden oftast tenderar att fara iväg när man har roligt… Då man kanske helst önskar att den kunde stanna upp för ett litet tag.

Du är snart trettio!

Fick jag höra senast idag av en blivande 50-åring. Undra hur många 20-åringar som går och har ångest över just tanken om att man snart är trettio. För vadå? Vad är det som är så speciellt med det? “Snart trettio” – som att det ska ligga något värderbart i det. Typ “snart trettio, då är det väl dags att skaffa barn snart” eller “snart trettio och har inte en avklarad utbildning eller fast jobb”. Ja, det är nog sådana saker som förväntas att man ska ha uppnått vid den åldern. Och jag är inte själv oskyldig i detta drama. Jag spelar på samma plan som de flesta andra i vårt samhälle. Det är med dom föreställningarna som jag blivit inpräglad med under min uppväxt.

Jag kan tycka att det är okej att ha det i bakhuvudet att det kanske är dags att börja ta livet mer seriöst när man närmar sig den åldern. Inte för att det “antas” av andra att man ska göra det, utan för att det faktiskt kan vara nödvändigt att ta ansvar och sträva efter en stabilare tillvaro. Det är ju inget måste heller – det beror ju helt och hållet på vad man strävar efter i det längre loppet.

Jag tycker det är viktigt med en stabil ekonomi och organisation på livet. Därför kan jag ibland tycka det är lite skamset att jag valt att inte fullfölja min civilingenjörsutbildning – jag skulle vilja göra det – men jag vet att jag inte kan. Och ibland, så är inte det viktiga vad, när eller hur i livet. Ibland är det viktigare att vara snäll mot sig själv och se till att må bra medans man lever. Resten kommer att falla in på sin plats inom sin tid. Då menar jag inte att man ska sitta hemma och vänta på ett mirakel, utan att man behöver få ta sig tid att utforska, att ta snedsteg och att genomlida vissa pisstråkiga perioder när tiden tenderar att snigla sig fram. För rätt vad det är så trillar polletten på plats!

För vissa tar det ett år, för somliga fem och andra kanske tio år att komma in på det spåret de vill. Ganska många, faktiskt (!), hinner byta spår flera gånger om. Att få höra “du är ju snart trettio” är det nog ingen som vill. Sin ålder är man nog väl medveten om själv. Det där citatet signalerar snarare ångest än något informativt som motiverar en i rätt riktning. Hade det varit bättre att vara 20 år med barn och ett fast jobb som fick mig att vilja skjuta skallen av mig varje gång jag gick dit?

Det är väl lite skit samma egentligen vad man gör. Det viktigaste är att man gör någonting och att man strävar efter att hitta rätt. Om du sitter hemma och kliar dig i röven för att du inte vet vad du vill göra i livet, DÅ kan jag säga “du är för fan snart trettio”. Men om du faktiskt gör ditt bästa till att hitta saker i livet som engagerar dig, även om du inte hittar rätt på en gång, då ska du inte behöva gå runt med ångest. Det du gör är att utbildar dig själv till att någon gång lära dig hur du faktiskt vill leva. När det sker är obetydligt. Om det är vid 20, 30 eller 50-års ålder…

Disney hade en bra poäng med “follow your dreams”. Idag bestämmer vi snarare yrke utefter statistik och prognoser. Är det så vi fostrar lyckliga medborgare?