Om cheerleading del 2: träningsglädjens baksida

I den första delen berättade kort om mitt första år på cheerleading. Där framhävdes sporten som något väldigt positivt i livet, ur flera aspekter. Efter ett år på cheerleading trappade jag upp till högsta nivån och blev antagen till det dåvarande landslaget. Framsteget bringade mig otroligt mycket glädje och jag fann kärleken för partner stunt.

Nu började det ställas krav på min kropp som jag inte riktigt var van med. Tävlingsmänniska som man ändå är var man beredd att göra allt för att komma upp till toppen. Jag fick höra att jag behövde bli starkare – så jag började gymma. Jag såg att de duktigaste topparna var smalare – så jag försökte äta mindre. Jag fick mindre energi, presterade sämre och trodde att jag behövde träna mer. Följden blev skador, känslor av misslyckande och en negativ spiral rakt ned i skiten.

Dc6DM

Kärleken för sporten levde fortfarande kvar, vilket var anledningen till att jag höll mig kvar trots motgångarna. Dock utvecklades det samtidigt ett hat mot den. Jag har sedan detta årligen fått bevittna super-fina tjejer falla ned i ätstörningsträsket inom sporten. Det gör riktigt ont i mig, för jag vet vilket helvete det är och jag vet hur maktlös man är på andra sidan.

Cheerleading är en fantastisk sport. Den skapar ett band och tillit till andra människor som ingen annan idrott gör. Ett ställe där man får vara en del av något fantastiskt tillsammans med andra. Man får träna och må bra, man får mål, man får utvecklas och man får vänner för livet. Men precis som med allting här i livet har den även sina baksidor, och tendensen till att trigga personer med känslighet för (framför allt) anorexia att insjukna är den sidan som jag avskyr mest av allt med sporten.

Det gör mig ledsen att behöva bekräfta fördomarna kring att cheerleading kan bidra till att få unga (även äldre) tjejer att känna sig osäker i sin kropp och trigga igång tankar om vikt. Absolut pratas det mycket om att storleken på en flyer inte spelar någon roll och att det är viktigt att äta ordentligt från tränarhåll – tummen upp för det! Men att sedan plocka upp riktigt underviktiga tjejer, som uppenbarligen svälter sig själv, till topp-lagen som förebilder är handlingar som får orden att bli till små fisar i rymden.

 

Om cheerleadingen – del 1: “den fick mig att vilja vara frisk”

Jag har länge villat skriva om cheerleadingen här, men det finns så mycket att säga så jag vet inte var jag ska börja eller vad jag vill fokusera på. Samtidigt; ju längre jag väntar, desto mer kommer det finnas att skriva. 

Vi börjar med att backa tillbaka i historien…

Året 2012, samma år som jag gick ut gymnasiet tog jag mitt pick-och-pack och begav mig till huvudstaden för att studera på KTH. Det bästa beslutet jag gjort hittills i mitt liv. Jag hade under det gångna året gått i behandling för min ätstörning; anorexia, så träning hade inte varit på agendan mer än de ångestdrivna sit-upsen på rummet.

I detta skede började jag känna mig friskare och friskare. Jag fick en ny start, i en ny miljö, och jag kunde bestämma på nytt vem jag villa vara: friska Frida eller sjuka Ofelia?

Rätt så snart hittade jag till Cheerleadingen som fick mig att känna mig ännu mer hemma här. I Cheerleading finns det en plats för alla, oavsett kroppstyp. Lång som kort, spinkig eller bastant. Som tidigare dansare och relativt liten i kroppen fick jag plats som flyer (topp). Hela mitt första år i cheerleading gick jag i ett level 1 lag (nybörjare) och jag har mage att påstå att detta var på många sätt mitt bästa år inom cheerleadingen. Att gå i ett avancerat tävlingslag har självklart många fördelar, men de kommer med minst lika många nackdelar (detta kommer jag att komma in på mer i kommande inlägg).

Jag kunde ifrågasättas om cheerleadingen inte triggade igång min anorexia ytterligare. I detta fall gjorde det faktiskt inte det. Den fick mig snarare att vilja bli frisk; att vilja äta ordentligt för att orka med träningarna; att vilja umgås med andra; att vilja vara den glada och härliga tjej jag egentligen var. Cheerleadingen fick mig att vilja vara frisk och det gav jag den också mycket creds för på flera håll.

Med fokus på att leva

Guys. Idag trotsade jag lite och tog två klunkar celsius innan mitt pass.

Man måste ju få leva lite också!

Det menar jag verkligen. Det här med extraslag är fruktansvärt obehagligt ibland – inte minst när man ska sova och det känns som att kroppen skakar till vartannat hjärtslag. Lycka till att slappna av och tänka på annat. Somliga menar att det beror på undergrävd stress, medan jag menar på att det enbart orsakar stress. Haha.

För mig känns det ironiskt att det kommer just nu, när jag faktiskt mår bättre mentalt än på länge. Jag känner mig engagerad i det jag gör och orkar med det jag gör, och framför allt känner jag mig glad och trygg i mig själv… Och då får jag ett stressat hjärta! Typiskt va?

Om det nu beror på just stress, någon form av vitaminbrist, vätskebrist, otillräcklig sömn eller långvarig koffeinkonsumtion. God know what. Så är mitt mål att försöka hitta vad som kan få bort extraslagen. För oavsett hur obehagligt det är behöver jag påminna mig om att det är, i de allra flesta fallen, helt ofarligt och trots allt väldigt vanligt. Även om jag behöver försöka undvika stress och undvika koffein så är det viktigt att inte glömma bort att leva.

Att ta två klunkar Celsius var ju fantastiskt gott! Men i och med detta har jag även kunnat bevisa för mig själv att jag kan prestera utan koffein i kroppen, för jag var på riktigt orolig inför att köra mitt GRIT-pass idag. Sedan visade det sig att det gick riktigt bra. Pulsen känns normal när jag är aktiv… så kanske… kanske är det så att det faktiskt är bra för hjärtat att träna hårt. Only god knows.

Hjärtat slår ett extra slag och jag tar ett extra steg

Det börjades i måndags. Kanske var det hiit träningen som triggade igång det? Kanske var det något annat? Typ precis vad som helst.

Först funderade jag om det var inbillning. Jag vet hur något kan förstoras enbart av att man tänker extra mycket på det. Sen beslutade jag mig att hellre tas för en hypokondriker än riskera min hälsa.

Det var ingen inbillning. Men det var heller inget farligt. Jag har fått extra hjärtslag. Kommer ungefär var 8:e-16:e hjärtslag och känns extra tydligt i vila. Supraventrikulära extraslag kallas det och är rätt så vanligt ändå. Obehagligt, men enligt vården helt ofarligt.

Orsakerna kan vara många och de kan vi grubbla vidare på en annan gång. Mitt mål är just nu att göra livsstilsförändringar som kan underlätta att de försvinner och förhindra att göra det värre. Som sagt, återigen, säg vara helt ofarligt, men jag ser detta ändå som en motivering till att skaffa mig lite hälsosammare vanor. Det skadar ju knappast!

tabortläggtill

Som de flesta säkerligen kan se omfattar detta ganska generella hälsorekommendationer. Vissa saker kommer vara väldigt svåra att förändra, och somliga är mer viktiga än andra. T.ex. kaffe och energidrycker kommer vara väldigt jobbigt att vara utan, men jag ser de som väldigt nödvändiga att utesluta under en period eftersom de har uppenbar inverkan på hjärtfrekvens. Läkaren rekommenderade att dricka mycket vätska och att ta resorb dagligen, så det är vad jag får dricka istället.

På jobbet har jag sett till att ersätta den vanliga latten med matcha latte. Matcha är ett pulver från blad som sägs vara väldigt rika på aminosyror och antioxidanter och ha flera gynnsamma hälsoeffekter.

Förutom förändringar i kostväg är (de kanske viktigaste faktorerna) bra sömn och regelbunden motion.

Även om de flesta förändringar är ganska uppenbara för en förbättrad hälsa behövs det ibland en extra knuff för att man ska ta stegen i rätt riktning. Att sluta med kaffe är ingenting jag skulle klarat av annars. Nu tänker jag på hjärtat…

Sommaren går fort

Jag hade sett denna sommar som ett tillfälle att träna upp min styrka igen. Den har en tendens till att avta under tävlingssäsong i kombination med sjukdom. Gymträningen är den som prioriteras bort under stressiga perioder, vilket jag har möjlighet att ta igen när lite mer ledighet infinner sig.

Denna sommar blev dock inte som tänkt. Öland på midsommar, en vecka i Spanien och sedan spontanresa till Kina. Jag har inte hunnit mer än att jobba lite och packa om resväskan mellan varven. Så nej, det blev inte massvis med styrketräning denna sommar. Jag valde att ta vara på möjligheterna, släppa på spärrarna och anskaffa mig nya erfarenheter istället – vilket jag inte ångrar!

Den här sommaren blev kanske inte lika mycket “vila” och överflöd med tid som jag önskade från början. Det gör ingenting, för under de äventyr jag gjort har jag behövt tänja på många av mina gränser som i efterhand fått en att inse mycket om sig själv. Jag är tacksam över att få vara en nyfiken och trots allt en hyfsat social kompetent människa.

Den här sommaren blev det inte min fysiska hälsa som stod i fokus, utan min sociala – den som jag har lättast att glömma bort. 

Sommaren är inte riktigt slut än och fler äventyr väntar. Men nog måste jag erkänna att det vore tillfredsställande att komma igång med träningen på riktigt igen och kunna börja nästa tävlingsår på topp!

IMG_2631comp

Shanghai

Super-food-bollar

På grund av ur och skur blev kvällens planer inställda och istället lät jag kreativiteten infinna sig i köket. Hälsosoffan bemästrade ett recept på några riktigt hälsosamma chokladbollar, fyllda med allt som media benämner som “nyttigt”. Som vanligt vid min matlagning användes inte några mått utan jag använder min höft för att få till något mumsigt.

IMG_4795

Ingredienser:

  • Gula russin
  • Vanliga russin
  • Torkade aprikoser
  • Tranbär
  • Cashewnötter
  • Hasselnötter
  • Kakao
  • Mörk choklad
  • Fiberhavregryn
  • Chiafrön
  • Kaffe
  • Spirulinapulver
  • Macapulver
  • Agave syrup
  • 3 droppar stevia vanilj
  • Kokos (till rullning)

Mixa samman till en gegga, rulla i kokos och ställ kallt. Ät och njut!

Det nyttigaste är ibland att bara njuta av och leva livet!

Att leva ett hälsosamt liv innebär inte att alltid äta den “nyttigaste” maten, träna dagligen och ständigt undvika droger. I det stora hela så ja, mår vi bra av att äta sunt, röra på oss och låta bli tobak och alkohol. Ja personligen låter gärna bli livsmedel med extra mycket socker och transfetter till vardags. Jag tränar mer än gärna de flesta dagarna i veckan, och känner inget behov av att dricka alkohol eller röka. Så kan jag leva för det mesta. Sedan kommer vi till de tillfällen som får oss att känna oss levande på riktigt. När vi kliver ur våra rutiner och trygghetszon och sätter minnen på kartan. Då handlar det inte längre om vad man äter, hur man tränar eller huruvida man ska konsumera alkohol eller inte. Det handlar inte om den fysiska hälsan längre – det handlar om den psykiska.

Ta några sekunder och blicka tillbaka i ditt liv. Vid vilka tillfällen har du mått som bäst? När har du känt dig lycklig? När du suttit på bussen hem efter gymmet och käkat din kvarg, eller när du varit omringad av underbara människor i något mer festligt sammanhang? Båda kan självklart vara sköna tillfällen, men på riktigt, vad kommer du värdesätta mest i längden?

Ibland anser jag att det är som mest sunt att kliva ur sina vardagliga rutiner, släppa på alla hämningar och få njuta av att vara levande tillsammans med andra. Det skapar gladare människor och ett lyckligare liv.

IMG_1262size IMG_1295sizeIMG_1307

Jag hade en superhärlig midsommar på Öland med störtsköna människor. Att jag skulle åka dit var inte alls helt självklart dagarna innan, men sedan beslutade jag mig för att ta chansen – möjligheten. Det visade sig vara helt rätt tänkt!

Idag bär det av mot nya äventyr – Spanien! Uppdatering kommer… Heja livet!

Stressar du genom livet?

Att bli klar med utbildningen. Att bli frisk. Att skaffa körkort. Att hinna resa. Att bli starkare. Att hitta rätt partner.

Ja, varför är det egentligen så bråttom?

Risken med att påskynda det är att det blir fel, och då tar det ju egentligen bara ännu längre tid att lyckas.

Många av våra livsval baseras på föreställningar kring hur det bör vara, snarare än individens egna vilja. Jag tror inte längre på att skynda sig genom livet med allt som gäller utbildning, yrke och familj osv. Att ha bråttom med någonting ökar snarare risken för att det blir halvdant istället för helhjärtat. Värdet av den tiden man ägnat till någonting halvdant blir garanterat mer värdelös än om man bara varit mer tålmodig och ägnat mer tid åt någonting man helhjärtat vill uppnå.

Jag tror också på mening; att det som händer oss är just det som är menat. Det gör att jag inte blickar tillbaka på det gångna med ångest, utan strävar snarare efter att dra lärdom utav det. Att acceptera saker och ting som de resulterar är en stor del i att leva mer tålmodigt. Ångest kan orsaka stress som påverkar vårt beslutsfattande negativt. Återigen tvingar vi in oss i en situation som vi egentligen inte vill vara i, enbart för att vi tror att vi “bör”.

Jag tror att allting kommer bli precis så som det ska vara inom sin tid. Med det menar jag inte att man ska sitta hemma och klia sig i stjärten och vänta på ett mirakel. Vet du vad du vill so go for it! Vet du inte så våga vara öppen för möjligheter och våga utforska – hur ska du annars hitta rätt? Tro aldrig att du måste uppnå en viss sak inom en viss tid. Det är ditt liv och det finns ingen anledning att stressa sig fram igenom det. Ta den tid du behöver för att prova olika vägar och låt det “rätta” komma när det är rätt för dig.

 

“Du är ju snart trettio…”

Tid är relativt. Ofta önskar man att man hade mer utav det så att man kunde göra allt man inte hinner med. Men skulle det spela någon roll? Antagligen skulle det tillkomma ytterligare saker som man önskar sig hinna med och skulle behöva ännu mer tid.

Ibland kan tiden kännas extremt långdragen och som att man aldrig kommer framåt. Vid andra tillfällen verkar det som om att tiden fått både vingar och motor och flugit förbi med raketfart. Visst kan det vara så olika ibland? Det tråkiga med detta är att tiden oftast tenderar att fara iväg när man har roligt… Då man kanske helst önskar att den kunde stanna upp för ett litet tag.

Du är snart trettio!

Fick jag höra senast idag av en blivande 50-åring. Undra hur många 20-åringar som går och har ångest över just tanken om att man snart är trettio. För vadå? Vad är det som är så speciellt med det? “Snart trettio” – som att det ska ligga något värderbart i det. Typ “snart trettio, då är det väl dags att skaffa barn snart” eller “snart trettio och har inte en avklarad utbildning eller fast jobb”. Ja, det är nog sådana saker som förväntas att man ska ha uppnått vid den åldern. Och jag är inte själv oskyldig i detta drama. Jag spelar på samma plan som de flesta andra i vårt samhälle. Det är med dom föreställningarna som jag blivit inpräglad med under min uppväxt.

Jag kan tycka att det är okej att ha det i bakhuvudet att det kanske är dags att börja ta livet mer seriöst när man närmar sig den åldern. Inte för att det “antas” av andra att man ska göra det, utan för att det faktiskt kan vara nödvändigt att ta ansvar och sträva efter en stabilare tillvaro. Det är ju inget måste heller – det beror ju helt och hållet på vad man strävar efter i det längre loppet.

Jag tycker det är viktigt med en stabil ekonomi och organisation på livet. Därför kan jag ibland tycka det är lite skamset att jag valt att inte fullfölja min civilingenjörsutbildning – jag skulle vilja göra det – men jag vet att jag inte kan. Och ibland, så är inte det viktiga vad, när eller hur i livet. Ibland är det viktigare att vara snäll mot sig själv och se till att må bra medans man lever. Resten kommer att falla in på sin plats inom sin tid. Då menar jag inte att man ska sitta hemma och vänta på ett mirakel, utan att man behöver få ta sig tid att utforska, att ta snedsteg och att genomlida vissa pisstråkiga perioder när tiden tenderar att snigla sig fram. För rätt vad det är så trillar polletten på plats!

För vissa tar det ett år, för somliga fem och andra kanske tio år att komma in på det spåret de vill. Ganska många, faktiskt (!), hinner byta spår flera gånger om. Att få höra “du är ju snart trettio” är det nog ingen som vill. Sin ålder är man nog väl medveten om själv. Det där citatet signalerar snarare ångest än något informativt som motiverar en i rätt riktning. Hade det varit bättre att vara 20 år med barn och ett fast jobb som fick mig att vilja skjuta skallen av mig varje gång jag gick dit?

Det är väl lite skit samma egentligen vad man gör. Det viktigaste är att man gör någonting och att man strävar efter att hitta rätt. Om du sitter hemma och kliar dig i röven för att du inte vet vad du vill göra i livet, DÅ kan jag säga “du är för fan snart trettio”. Men om du faktiskt gör ditt bästa till att hitta saker i livet som engagerar dig, även om du inte hittar rätt på en gång, då ska du inte behöva gå runt med ångest. Det du gör är att utbildar dig själv till att någon gång lära dig hur du faktiskt vill leva. När det sker är obetydligt. Om det är vid 20, 30 eller 50-års ålder…

Disney hade en bra poäng med “follow your dreams”. Idag bestämmer vi snarare yrke utefter statistik och prognoser. Är det så vi fostrar lyckliga medborgare?

 

Söndagstankar om svåra saker…

Egentligen finns det en särskild sak som jag skulle behöva sätta ord på just nu, men jag gör inte det av flera skäl. Däremot kommer jag att relatera detta till en mer generell situation.

Tänk dig att en sak som du på flera sätt tycker väldigt mycket om också är en sak som inte riktigt är sund för dig. Du förstår detta på ett plan. Det är uppenbart att det får dig att må dåligt, men eftersom det ändå också får dig att må bra så väljer du att behålla det. Kanske grundas det beslutet i rädsla för förändring. Du kanske är rädd för den tomhet som skulle uppstå utan och kanske till och med vem du skulle vara utan. Det är något som du burit med dig en längre tid och integrerat i ditt liv. Det kan vara ett beteende, en person, ett föremål, kanske ett husdjur eller förhållningssätt. Det kan vara något stort eller även något lite mindre. Oavsett vad det är så är det någonting som för med sig både positiva och negativa konsekvenser – det gör ju allting i och för sig. Men tänk dig att de negativa i detta fall faktiskt påverkar dig och ditt välmående ganska så rejält, men du vill inte göra dig av med detta för det får dig ju också att må bra.

Frågan är om det är hela sanningen, eller om vi enbart lever i förnekelse för att tillåta oss att välja den lätta vägen? Vi tänker “Det kanske inte är så allvarligt ändå”, eller “ja men jag mår ju bra av det ibland också”…. Är det verkligen så? Ja, för annars skulle vi inte behålla det. Annars hade vi kastat det i soporna eller spolat ned det i toaletten för länge sedan – för det är vad man gör med skit. Är det tillräckligt värdefullt så vill vi behålla det, även om det gör oss sjuka. Destruktivt.

Men vissa saker passar bara inte in i ditt nya vardagsrum, oavsett var du försöker placera trofén så funkar det bara inte med resten. Kanske är den, som en gång varit höjdpunkten i rummet, numera något att kasta i soporna? Antingen renoverar du om hela vardagsrummet eller så tar du dig i kragen och kastar trofén. Kanske är ändå det bästa att lämna den till återvinningen där den får formas om till ett guldhalsband som någon annan kan glädjas åt.

Varför är det så svårt?

För att detta ting har följt med oss under lång tid och vi har lyckats skapa alla möjliga känslomässiga band till den. En snuttefilt är inte bara en snuttefilt för ett litet barn. Det är något som har funnits där både i skratt och tårar. Det är något du kunnat bära med dig i ensamhet och tillsammans med andra. Men det har varit din och att skiljas från den… det är utan tvekan inte lätt. Och det ska heller inte vara lätt. Det är ett tecken på att det varit en stor del av en själv och ens liv – att den/det varit av stor betydelse. Att det är jobbigt är ett tecken på något gott. Men genom att faktiskt ta steget och lämna det bakom sig är ett ännu tydligare tecken på styrka.